Hantera avvisande

Av Tomas Frankell

Det svåraste som finns känslomässigt är att hantera avvisande. Jag tror faktiskt många av de våldsbrott vi ser i samhället har sin grund i just kränkta känslor. Det handlar om det där lilla barnet som bär våra grundsår. När någon aktiverar känslan av att vara bortstött, avvisad vill barnet döda
Se bara på unga män som känner sig avvisade. Om det finns alkohol i kroppen tar många till våld.
Så det är ingen liten utmaning för någon av oss att hantera känslorna av att vara dumpade, avvisade eller bortstötta.
Kanske är detta grundsår ett eko av något djupt existensiellt. Det handlar om själva grunden för vår existens. Är vi älskade eller oälskade, värdefulla eller värdelösa? Självklart är vi alla djupt älskade och värdefulla men det är knappast en verklighet för oss i vardagen. Istället är vi identifierade med detta lilla sårade barn. För många kan det räcka med ett avvisande ögonkast eller undvikande för att detta grundsår skall aktiveras. Om du avvisar mig avvisar jag dig. Det är bara att öppna ögon och se hur mycket i världen som tycks handla om små sårade barn. Har egentligen mänskligheten någonsin vuxit upp?

För mig har just rädslan för avvisande funnits som en stark underton hela livet. Det är lätt att välja ensamhet för att undvika smärtan i att känna sig värdelös. I perioder har jag gjort det. Det har varit lätt att drunkna i arbete istället för att utsätta mig för rädslan i att bli avvisad. Men det är ju knappast något alternativ om man försöker växa som människa. Den strategin ger istället motsatt effekt, man stärker genom det beteendet grundtron att man inte går att älska. Under senare år har jag verkligen fått möta mig själv. Jag har en underbar vän som varit oerhört nära. Vi har inte haft någon vanlig relation men varit närmare varandra än vanlig vänskap. Hans kärlek och trofasthet har tagit sig förbi alla skydd kring hjärtat. Det gör förstås att jag känt mig sårbar och naken.
När min älskade vän sagt något som jag tolkat som ett bortstöttande har alla försvarsstrategier dragit igång. Med åren har jag börjat förstå att det är strategierna mer än känslorna som ställer till det. Mina strategier handlar om att jag sluter mig, går in i ensamhet, och skjuter bort personen. Del av mina försvarstrategier är att börja uppmuntra personen att lämna mig, trots att jag egentligen vill motsatsen. Det har varit skrämmande att se den delen av mitt psyke. Mitt sårade lilla barn vill få rätt i att det är oälskat. Det känner sig på ett märkligt sätt tryggare i separation än kärlek.

Känslor är starka krafter. Trots att jag sett vad jag gör har känslorna ofta tagit över. Men träning ger trots allt färdighet. Jag märker att jag blivit bättre på att handskas med grundsåret under de senaste åren. Kanske har det med tillit att göra. Tillit inåt men också till min älskade vän. Genom att jag litar så mycket på min vän har jag sakta öppnat mig. Strategierna har långsamt övergått till kommunikation. Jag tänker på en situation som skedde alldeles nyligen. Något han sade gjorde att barnet inom mig upplevde sig sårat och jag började stänga igen. Jag kunde se vad som skedde och upplevde mig till en början maktlös. Min vän känner mig så väl att han märker när jag försvinner. På sitt vänliga sätt frågande han var som skett. Först beter jag mig som ett litet barn. Låtsas som ingenting men han envisas. Till sist blir jag ärlig. Berättar om min inre verklighet. Det finns ingen anklagelse eller behov av bekräftelse. Han lyssnar utan att döma och sträcker ut sina armar och säger: låt mig hålla om dig. Han, denna mycket yngre man, känns för en stund som oändligt mycket mer mogen och medveten. Det är bara att ge upp och ta emot. Den inre muren smälter och livet strömmar återigen till. Där kan man verkligen tala om att återvända från de döda.

För visst känns det så. När hjärtat är stängt finns sorgen, ensamheten och isolationen där. När vi vågar öppna oss känns det som att återuppstå. Jag är oändligt tacksam för att ha så underbara lärare i mitt liv. Människor jag litar på att de vill mig väl. Visst kan vi arbeta med dessa sår i terapi, jag tror det är mycket bra. Men det är också underbart att känna sig villkorslöst älskad av någon i vardagen. Det är en oändlig hjälp på vägen mot mer av inre frid och läkning.

Mitt råd till alla som vill arbeta för läkning i vardagen är:

Kommunicera utan att skuldbelägga.

Tala om dina verkliga känslor, bortom skydden och strategierna.

Kommunicera utan att kräva något speciellt svar eller bekräftelse. Det vill säga tala från självrespekt och självacceptans.

 

Lycka till med helandet av ditt hjärta!

 

I kärlek från Tomas