Tidigare krönikor
I Hösten....tankar
Stockholm 3 november
Hej alla Deva vänner....
Jag hoppas livet lever väl med dig i hösten...jag har varit mycket på resande fot under åren men stannar hemma denna höst och upplever det mer intensivt än någonsin....starka känslor, vemod, glädje och allt i en enda stor höstfamn....önskar dig mycket värme och många levande ljus ...
Jag tror det finns utmaningar och så finns det utmaningar...den absolut största utmaningen enligt min mening i denna värld handlar om att hantera känslor....Min gamle lärare Barbara Findeisen brukade beskriva världen som befolkad av små barn i stora kroppar...jag tror det är en korrekt beskrivning...det finns väldigt få i vår värld som helt klarar av att agera känslomässigt vuxet...min definition på vuxenhet är att äga det man upplever...det vill säga ta hand om de känslor andras ord och agerande väcker i oss...omfamna och sedan agera istället för att reagera och projicera...
Det vanliga är förstås att vi gör andra ansvariga för det vi känner..."Det är du som får mig att känna så här..." I nästa steg skall personen straffas genom att kastas ut ur hjärtat.
Här håller jag helt med A Course in Miracles som menar att andra endast aktiverar känslor vi redan bär i vårt medvetande. Det gör dom till lärare och inte fiender. Vore vi helt försonade med våra egna sår skulle vi möta andras egon med gränser och tydlighet, inte reaktion och anklagande...
Men det här är troligen den svåraste livslektion vi har, det är djupt präglat i sinnet att förflytta ansvar till yttervärlden. "Om bara inte du gjorde som du gör är jag lycklig..." säger egot och vägrar omfamna det som personen aktiverat i psyket...
Det finns med andra ord ingen skyldig, bara sår att hantera och sedan agera vuxet i nästa steg....samtidigt tror jag vi får ha tålamod med det sårade barnet inom oss...klappa på det lite vänligt och inse att vuxenhet tar tid.,,,när vi väl når mer av vuxenhet, i stunder, tror jag vi har kvar ett lekfullt och levande inre barn och kanske finns ekot av våra sår fortfarande där, men de styr inte vårt agerande....
Är det en omöjlig dröm att se en värld av medkännande individer växa fram istället för projicerande sårade barn??? Jag tror faktiskt vi långsamt är på väg att vakna, eller som A Course In Miracles uttrycker det...Vi har levt i en dröm av rädslor och skuld men alltfler själar väcks tillsammans...det är lite hoppfullt....Keep up ...som Yogi Bhajan...ha en fin vecka...Goda tankar från mig till dig...