Tidigare krönikor

I syrenernas tid

Stockholm 20 maj

Jag tror medvetenhet i mycket är likstället med tacksamhet...

Ju mer vi landar i oss själva desto mer tror jag tacksamhet blir del av livet. Inte den där tacksamheten som järmför sig med andra. Där man egentligen tackar för att man inte det lika djävligt som resten av mänskligheten. Det är knappast tacksamhet utan mer egot behov av trygghet genom kontroll.

Men jag tror en djupare tacksamhet från själen kan växa fram genom det vi går igenom. Det är en ödmjukare känsla som jag tror har att göra med integration. Detta att ge plats åt att smälta och andas in de erfarenheter vi möter. Vår själ har ju denna märkliga förmåga att kunna ta hand om allt vi går igenom så att det leder till något meningsfullt. Jag tror egentligen ingenting är meningsfullt i denna värld förrän vi lagt det till ro inom oss. När vi undviker detta tar egot hand om det vi går igenom och börjar återigen jämföra. Som sämst blir livet en lyckokarriär där man skall visa upp sina framgångar och sitt lyckliga liv för att hamna högst på värdestegen.

Det är ett fattigt liv som egentligen styrs av rädsla. För vad händer när andra verkar ännu lyckligare. Det blir hotande för fassaden som börjar rämma. Men verklig tacksamhet tror jag helt handlar om att våga bottna i hjärtat. Vi talar mycket om närvaro men det är ett ord med många bottnar. Jag tror inte vi ser skönhet förrän vi står i kontakt med det vi kallar hjärtat eller universell intelligens inom oss. 

Just nu njuter jag enormt av syrenbusken jag köpt till balkongen. Märkligt nog känns denna vår och sommar mer intensiv än någonsin..Kanske har det att göra med stormen som drog fram i mitt liv under våren...hursomhelst känner jag mig glad över att äverntyret fortsätter...önskar dig många doftmeditationer i naturen