Själsbonding — reflektioner kring lärar- och ledarrollen

Av Tomas Frankell

 

Vad skiljer en lärare från en ledare?

Det är självklart en fråga om hur vi använder orden, men låt oss se djupare på dessa begrepp. Vi är alla ständigt lärare för varandra. Vi har egentligen bara ett val: vad det är vi vill lära ut. Även i vår omedvetenhet lär vi ut förhållningssätt till andra. Dessa må vara icke fungerande men påverkar andras tänkande och agerande. Lättast kanske detta åskådliggörs i relationen förälder och barn, men även mellan vuxna sker ett ständigt utbyte.

Låt oss se närmare på några icke fungerande förhållningssätt i vuxenlivet. Dessa blir ofta tydligt urskiljbara i en gruppdynamik. Här finns de som söker medhåll i offerrollen. Vanliga syndabockar är chefen, politikerna eller föräldrar. Beroende på gruppens medvetenhet håller man med eller inte. Syndabockssökande innebär att skulden förläggs utanför oss själva. Därigenom tror vi oss vara avlastade känslor av dålighet. På ett psykologiskt språk kallar vi det för projicering.

Ett annat vanligt förhållningssätt i gruppsammanhang kallas "den gode". Denna roll kan tyckas representera kärleksfullhet men döljer ofta arrogans. Man ges, genom att ses som den gode, emotionella vinster i relation till gruppen. Rollen innebär gränslöshet och en ovilja att ta ansvar för sin egen negativitet. För några år sedan ringde mig en god vän och sökte medhåll i sin kritik av en gemensam vän. En roll inom mig ville gärna hålla med honom för att slippa ta en konflikt. En annan roll inom mig dömde vännen som ringde, jag kände mig förmer. Samtidigt kunde jag uppmärksamma dessa roller och välja ett medvetet agerande. Jag valde att respektfullt spegla min vän genom att ställa frågan: Vad har den här situationen väckt för känslor i dig? Vad berättar det om din livssituation? Vårt samtal vände därigenom från skuldbeläggande till helande och läkning. För mig innebar det en lärdom i hur mycket energi som sparas genom ärlighet.

Lärarens roll

En lärares största utmaning går alltid att finna i relationer. Det är genom dessa vi utmanas och mognar. Men relationer har olika nivåer av medvetenhet som speglar vart vi själva befinner oss. Jag tror alla människor besitter ett djup, men baserat på hur mycket vi vågat se in oss själva är vi i kontakt med detta. Vi är ofta mästare på att styra undan samtal från sådant som är känsligt, obearbetat eller döljer hemligheter. Mycket av vårt umgänge sker egentligen bara ego till ego. Vi stannar på ytan där umgänget handlar om att imponera på varandra. Ego-kommunikation består i att se vem som är mest lyckad och finna sin plats på värdestegen. Det blir en tävling i att framstå som den med perfekt liv. I denna form av ytliga möten bevakar man varandra och känner avundsjuka inför andras framgångar, dock hycklande med leenden. En kurs i Mirakler uttrycker denna sanning med orden: "egot vill ingen väl".

I egovärlden söker man vänner inom samma sociala grupp, klass eller bakgrund. Förutom ytliga intressen har man sällan något gemensamt. Det handlar mer om att bevaka att ingen kommer bakom fasaden. Samma livsmönster repeteras om och om igen utan att någon verklig lärdom sker. Man förstärker istället varandras negativa tendenser och fördomar vilket bekantskapen är baserad på.

Ett djupare möte

Möjlighet till ett djupare möte sker när vi vågar visa svaghet tillsammans. Egots behov av osårbarhet ger vika inför ett äkta möte. Konkret kan det innebära att dela med sig av sårbarhet och smärta med någon annan. Att då varken känna sig dömd eller tillrättavisad utan bara bli lyssnad till. För mig var den så kallade S.T.A.R processen, i slutet av sjuttiotalet, en dörröppnare till mitt inre. För första gången i mitt liv kunde jag berätta för andra om sårbarhet utan rädslan att bli bortstött. Jag vågade känna min sorg och ilska under trygga former. Mitt sårade misstänksamma inre barn började sakta få mer tillit till andra. Människor var inte endast ute efter att såra mig utan många ville mig väl.

Under processens gång insåg jag att öppnandet av inre dörrar ofrånkomligt aktiverar gamla rädslor. Mitt inre barn ställde många frågor: Vågar jag lita till den andre? Bryr personen sig verkligen om mig? Med tiden förstod jag att medvetenhet avgjorde om öppnandet blev till hinder eller möjligheter. Jag hade valet att omskapa barnets gamla sårade verklighet och få rätt…"se där, vad var det jag sade". Men här gavs också möjligheten till genuint helande om jag omfamnade det som flöt fram ur mitt inre.

Nära relationer utmanar oss även i gränssättande. Många har problem med gränser i barndomen. Kanske anpassade man sig utifrån rädsla gentemot dominerande föräldrar. Eller styrde en martyrisk förälder familjen med skuld. Hur vi hanterade dessa utmaningar som små präglar våra vuxenrelationer. Om det för med sig att vi står tillbaka, inte visar vår verkliga vilja, återaktiveras känslan av att vara dominerad. Om vi lärt oss ta ansvar utifrån skuld blir vi gärna gränslösa och upplever oss utnyttjade av andra. Medvetenhet handlar inte nödvändigtvis om att bli av med gamla barndomsmönster. Istället behöver vi medvetandegöra, acceptera och därefter sluta agera utifrån dessa mönster. De blir likt gamla röster i sinnet som vi vänligt kan vinka till när vi väljer en annan livsväg. Vi börjar ta beslut i överensstämmelse med hjärtat mer än i egot.

Slutligen kan en avancerad lärare använda allt som sker i livet till växande. Det kräver dock stor medvetenhet och en ständig vilja till försoning. En naturlig följdfråga blir då: när vet vi att vi lärt oss? Det enkla svaret till den frågan är: när vi upplever frid.

"Gud är mycket stilla, för i honom finns ingen konflikt"

(Ur En kurs i Mirakler)

En lärares utmaning

Det kanske djupaste mötet kallar jag själsbonding. Det sker på ett annat plan än personligheten. Det innebär att vi länkar till varandras själar, ett möte hjärta till hjärta. Själsbonding sker bortom tid och rum. Vårt möte i tid är endast ett igenkännande av denna eviga länk. Det spelar egentligen ingen roll om vi möts mer sällan eller varje dag. Själsbonding betyder dock inte att relationen nödvändigtvis fungerar väl. Det kan, på nivån av personlighet, innebära mycket friktion och utmaningar. En kurs i Mirakler menar att det finns vissa själar som är utsedda till våra lärare, liksom vi för dom. Vissa under kortare tid korta andra under ett helt liv. De har dock alla stor betydelse för vår egen mognad.

Genom mitt arbete möter jag ibland relationer som fastnat i egostrategier. Det handlar ofta om maktkamp, de vill båda belägga varandra med skuld. Dragkampen kan fortgå under många år. Man låser varandra genom skuldbeläggande och kastar därigenom bort nyckeln till sin egen befrielse. Enda utvägen är att vända blicken tillbaka mot oss själva. Vi behöver försonas med vår egen skuld som den andre speglar. Vi tar därigenom ansvar för våra egna projektioner.

Chogyam Trungpa, meditationslärare och vetenskapsman, säger följande angående lärarens roll: "Jag är säker på att vi alla är lärare, var och en på sätt sätt, jag är övertygad om att vi alla kan lära folk något på olika nivåer. Och lärare måste vara beredda att lära sig av eleverna, det är mycket, mycket viktigt. Annars gör inte eleverna några verkliga framsteg, eftersom man i viss mening skulle vara alltför angelägen och intresserad av att få eleverna att ta emot utvidgningen av ens eget ego och vilja få fram en kopia av sig själv, snarare än att hjälpa eleverna att utveckla sin egen förmåga. Lärarna måste vara beredda att lära sig av sina elever, då sker ett ständigt utbyte i samförstånd. När man undervisar i en sådan anda blir eleverna inte utledsna på en eftersom man själv utvecklas. Det finns alltid något annorlunda, något nytt i varje ögonblick, så materialet tar aldrig slut. Är lärare beredd att lära sig av eleven, då blir eleven ivrig att ge, det kommer att råda verklig kärlek, en verklig kommunikation äger rum."

Ledarrollen

Ledarrollen innebär ett utökat ansvar. Vi tar ansvar för att hålla energin för en grupp människor. Det innebär bland annat att hålla fokus på målet. Det är likt ett skepp som skall föras från hamn till hamn. En grupp av människor representerar många olika nivåer av medvetenhet. Vissa personer är fyllda med konflikt och rädsla medan andra befinner sig i större balans. En ledare behöver ge utrymme till alla att befinna sig på sin nivå och samtidigt föra gruppen framåt. Det viktigaste är att sänka nivån av rädsla. Med andra ord uttryckt: föra gruppen från separation till förening.

En ledares energi skapar utrymmet för människor att utforska sig själva i en icke dömande miljö. Han eller hon blir representant för medkänsla och vakenhet, vilket stödjer gruppen i att våga visa sårbarhet och rädslor. Min första lärare, psykoterapeuten Barbara Findeisen, blev för mig ett exempel på just detta. Hon lyckades genom sin lyhördhet och närvaro skapa en atmosfär som fick oss att berätta saker vi aldrig delat med oss av tidigare. Det fanns en grundläggande tillit till hennes hjärta och närvaro. Därigenom kom vi i gruppen oerhört nära varandra. Vi startade gruppen i rädsla och misstänksamhet men slutade i djup tillit till varandra. Barbaras ledarenergi var en viktig del i detta helande. Ledarrollens kanske viktigaste egenskap kan därför sägas vara förmedlandet av känslan: du är accepterad och älskad som du är.

Förväntningar

En utmaning i ledarrollen är mötet med människors förväntningar och projektioner. En ledare idoliseras ofta inledningsvis, lyfts upp på piedestal, för att längre fram rivas ned. Det är en naturlig process av elevens projicering av både ljus och skugga. En ledare blir både en mamma eller pappa figur för eleverna. Det kan innebära att eleven söker bekräftelse eller vill uppleva sig sedd. Det viktiga för ledaren är under processen gång stå kvar. Om ledaren går undan eller börjar försvara sig skapas ett drama som styr undan från det verkliga målet.

Detta kan verka lätt i teorin men innebär ofta en stor utmaning. Personligen märker jag att mitt hanterande av andras projektioner har med dagsform att göra. Känner jag mig utvilad och i balans så hanterar jag elevernas känslor bättre än när jag är stressad och utarbetad. Om jag går i försvar försöker jag alltid snabbt bearbeta situationen och korrigera misstaget. Vilket kan innebära att be om ursäkt för det jag sagt eller kommunicera ärligt med personen det gäller. För mig har det alltid varit viktigt att visa mina mänskliga svagheter inför grupper och elever. Mitt mål som ledare är att kunna använda alla erfarenheter, misstag liksom framsteg, som exempel i undervisningen.

Jag är idag starkare psykiskt än för femton år sedan. Skillnaden visar sig framförallt i hur jag hanterar min egen sårbarhet. Där jag tidigare straffade människor som sårat mig förblir hjärtat oftare öppet. Tidigare kunde jag älta oförrätter under månader. Den skyldiga skulle, genom mitt lidande, inse vad han eller hon gjort. Med mognad insåg jag att andra inte har makten att såra mig. De kan endast aktivera sår jag redan har. Min uppgift är att ta hand om min reaktion och läka det som skett. Sammanfattningsvis kan man säga att "hastigheten" med vilken vi tar oss ur separation är relaterat till vår villighet att sluta ha rätt.

Att hålla kvar folk i kris

En ledares främsta uppgift är att hålla hjärtat öppet för eleverna. Det sämsta som kan ske är att läraren börjar frysa ut vissa elever. Detta beteende leder till favorisering och ett hierarkiskt tänkande. Kärleken blir villkorad och favoriterna börjar anpassa sig för att stanna kvar högst i hierarkin. Kanske börjar de hålla med ledaren om allt som sägs för att uppleva sig bekräftade. Detta är uttryck för en underliggande rädsla. Motsatsen kan också bli verklighet. Ledaren börjar, i sin osäkerhet, leva upp till elevernas förväntningar. Det kan innebära att ta på sig rollen som den andlige och ljuse. Bakom denna anpassning till gruppen finns osäkerhet och tvivel på att man duger som den man är. Ledarskap speglar med andra ord hela tiden vår egen medvetenhet Själv möter jag ofta människor som vill förvandla Tomas till något han inte är. Min utmaning är att gå emot dessa projektioner och visa upp hela mig själv.

För många år sedan umgicks jag med en lysande Tai-Chi lärare som var omtyckt bland sina elever. Samtidigt bar han en inre frustration kring sin undervisning. Han upplevde aldrig att hans elever övade tillräckligt eller visade nog motivation. Slutligen lade han ned undervisningen eftersom han kände att de inte utvecklades. För mig framstod det tydligt att detta hade med hans egna höga krav att göra. Vi kan omöjligen avgöra vad som är andras framsteg eller hinder. Alla går igenom olika faser och vi kan endast finnas där med vårt stöd och erfarenhet för varandra. Det är med andra ord inget fel med att vilja elevernas växande, men grunden för detta måste vara kärlek och inte ego tillfredställelse.

En annan viktigt aspekt i ledarrollen är förmågan till gränssättande. I grupperna kan det finnas starka, dominerande personligheter som vill breda ut sig på bekostnad av andra. Här gäller det att behålla balansen så att gruppen inte blir lidande. Ledaren måste känna sig trygg nog att kunna bryta in och föra processen vidare om det skulle behövas. Är ledare konflikträdd kan dominanta personer ta över gruppen eller sätta sig själv i fokus på ett icke konstruktivt sätt. Det är dock viktigt att ett gränsättade från läraren sker respektfullt.

Intuitionens röst

En ledare förlitar sig slutligen på intuitionen. Vi lär oss att lyssna och följa de instruktioner som ges inifrån. Ju mer vi låter oss ledas av detta intelligenta inre språk desto mer glädje går det att finna i ledarrollen. Målet för en ledare är att föra gruppen till helande och förening. Men låt oss utveckla tankarna kring intuitionens väsen i nästa brev till dig...

Frågor att reflektera kring (ca 2 A4-sidor)

  • Vem visar du sårbarhet för i ditt liv?
  • Vilka utmaningar har du mött i nära relationer? T ex gränssättande eller känslor av att inte vara hörd eller respekterad?
  • Vad berättar det om dig och ditt förflutna?
  • Finns det människor som du känner en evig själsbonding till?

Med inspiration

Tomas Frankell